Ett hjärta under mitt

Av: Tanja

Små, små rörelser
orkar inte
vågar inte
hjärtats små rörelser

Små, varma känslor
skadar ingen
märker ingen
mina små känslor

Knuffas hemligt undan
ingen ser
för alla ler
...tyst och hemligt undan

Slutar så att leva
ingen frågar
för ingen vågar
tro jag kunde leva

Men jag var ett liv
Litet, i nöd
men friskt till min död...

Som NI, fast utan rätt till liv

Elin och Ida bor i Makabrien, ett land där saker och ting är väldigt annorlunda än här i Sverige. Landet har visserligen en mycket hög levnadsstandard, men landet verkar på något sätt ändå rätt märkligt. Det är nämligen enligt lagen tillåtet för mamman till ett barn under ett års ålder att när hon vill döda det barnet. Elin födde för bara några månader sedan en liten gosse och Ida, en av hennes vänner från ungdomen, har kommit på besök. Efter att ha småpratat lite och druckit kaffe flyttar de in i vardagsrummet och Elin blir allvarligare. Gossen kravlar på golvet.

"Ida, jag tänker döda mitt barn". Elin säger det med eftertryck. Ida blir helt ställd och vet inte riktigt vad hon ska säga.
"Va? jaha, varför då då?" frågar hon efter att ha samlat sig lite.
"Jag tror att det är det som är bäst för oss, min make Johan och mig. Du vet ju att ingen av oss har någon utbildning och att vi måste arbeta så mycket för att få det att gå ihop" förklarar Elin. "Jag kan inte ta hand om ett barn nu helt enkelt".
"Har du pratat med Johan om det än då?" frågar Ida. Hon försöker fortfarande att förstå vad Elin säger.
"Ja, vi har kommit fram till det här tillsammans. Han tycker visserligen om barn, men det är ju inte som om vi inte kan skaffa ett annat senare i livet när det passar oss bättre."
"Men barnet då!" Ida kan knappt sitta stilla eftersom hela hennes inre är i uppror. "Han kommer ju att dö! Barnet blir ju av med sitt liv!"
"Ja men, Ida, det är väl bättre att det dör än att det får leva under jättedåliga förhållanden. Vi kan ju inte ta hand om det och vi kommer inte att ha tid att sköta det så väl som vårt barn skulle förtjäna."
"Vad pratar du om? Det är ju ditt barn där på mattan! Även om ni inte kan sköta om honom så väl som ni skulle önska så förtjänar han väl inte att dö?!"
"Det förtjänar inte heller att leva i misär. Nu när barnet är så litet är det ju knappt medvetet om att det finns än. För barnet gör det ju ingen skillnad än så länge om det lever eller inte". Ida kan inte sitta ner längre.
"Det spelar väl ingen roll vad barnet kan uppleva eller inte! Det är ju ditt barn! Du ska ju skydda och ta hand om honom och älska honom"
"Lugna ner dig lite Ida. Jag förstår inte varför du blir så upprörd. Varje dag dödar ungefär 100 mammor sina barn i det här landet, det är inget konstigt med det. Barnet får en spruta och somnar in tyst och stilla. Det är faktiskt ett värdigt sätt att dö på. Ingen känner ju barnet än så ingen kommer att känna en massa sorg, jag och min Johan blir fria att ordna ett riktigt hem, och nästa barn kommer att få växa upp i en lycklig familj. Det blir bara en massa problem om vi låter det här barnet leva."
"Men du kan ju inte mörda någon bara för att den personen skapar problem för dig. Du skjuter väl inte din granne om han stör dig? Man kan inte lösa problemet på det sättet."
"Klart jag inte skjuter min granne. Det hade ju varit helt galet. Det är ju inte alls samma sak. Problemet med grannen kan man ju fixa med att säga till hyresvärden. Det fungerar ju inte så med ett barn. Enda lösningen på det här problemet är ju att döda det. Dessutom är det inte att mörda. Mörda gör bara psykiskt sjuka människor."
"Du kan väl adoptera bort honom."
"Jag och Johan tänkte på det men kom fram till att det inte var bra. Hur skulle du känna om du en dag fick reda på att dina föräldrar inte ville ha dig liksom. Jag hade i alla fall fått en massa mindervärdeskomplex. För att inte nämna föräldrarna. Tänk att leva med att någon annan tar hand om ens barn. Nej, då är det bättre att inte utsätta alla för en massa jobbiga tankar. Dessutom finns det redan så många barn som behöver adopteras."
"Det är väl bättre att han känner mindervärdeskomplex ibland än att du slutgiltigt bevisar för honom att han är mindre värt genom att döda honom?"
"Men när det har dött så kommer det ju inte att minnas något. För barnet kommer det ju inte att spela någon roll. Det är bara mig och Johan som det här påverkar och vi har bestämt oss."
"Men det är ju fel att döda ett litet oskyldigt barn! Se på honom!" Ida pekar med båda händerna mot gossen på mattan. "Är han inte en människa precis som alla andra? Vad ger dig rätten att ta hans liv?"
"Jag har rätt att göra vad jag vill med mitt liv. Vem har egentligen rätt att kräva av mig att hålla på att mata och byta blöjor på det där barnet. Jag har rätt att göra vad jag vill och ingen kan tvinga mig. Eftersom barnet dör om jag inte tar hand om det så är det ju mycket mer humant av mig att döda det själv på ett smärtfritt sätt än att det svälter ihjäl."
"Ännu mer humant vore det väl att låta honom leva, växa upp och bli dina alldeles egna son!"
"Varför håller du på så här Ida? Förstår du inte att jag inte har något val. Istället för att hjälpa och stötta mig så ger du mig bara en massa skuldkänslor."
"Förstår du inte Elin? En som stjäl ur en butik kanske inte har skuldkänslor efteråt. Ska man hjälpa och stötta honom genom att säga att det är okej att han stjäl, eller ska man försöka få honom att inse att man inte ska stjäla? Om han inser det så får han skuldkänslor, det är sant, men det är ju inte det som är målet. Målet är att han ska göra det som är rätt. En sann vän hjälper inte sin kamrat in i fällor."
"Men det är ju tillåtet. Jag gör ingenting fel. Jag får göra det. Alla andra gör det."
"Du vet att du kommer att känna skuldkänslor efteråt, och det är för att du innerst inne vet att det är fel, även om det är tillåtet enligt lagen. Jag förstår att det kan bli jättejobbigt att ta hand om ett barn, men det är helt enkelt fel att fly ifrån det ansvaret, och du vet det."

Deras samtal fortsätter i många timmar. Om Elin väljer att döda sitt barn vet jag inte. Som sagt, landet Makabrien är väldigt annorlunda jämfört med Sverige. Eller? Där gäller gränsen för att döda ett barn ett år efter födseln, här gäller vecka 18 i graviditeten. Frågan är hur mycket gränsen har med saken att göra.